Month: September 2015

Är jag modig?

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva om ledarskap. Men det går ju inte. Vilken fantastisk respons! TACK alla som kommenterat, mailat och hört av sig på ett eller annat sätt och bekräftat min upplevelse. Jag är inte ensam! Det är en skön känsla.

Samtidigt (för det finns ju alltid ett samtidigt). Många säger att jag är MODIG. Modig för att jag vågar påtala vad vi alla ser: att vi kvinnor särbehandlas som ”Kvinnliga regissörer”. Och jag förstår precis vad det betyder. Det betyder att nu när jag pratar om detta tar jag risken att bli ”persona non grata”, den där jobbiga feministen, den där kvinnan som klagar över att hon inte fick jobb. Bitchen. Och vem fan vill anställa en sån.

Så. Hör upp: Nej. Jag klagar INTE över att jag inte har fått jobb. Detta handlar inte om det. Och efter 30 år i i filmbranschen, varav 25 som regissör; efter fem långfilmer, två egna tv serier och många andra jobb så hoppas jag att jag har bevisat tillräckligt för att kunna fortsätta arbeta med alla fantastiska människor i denna galna bransch, för det finns fullt med både män och kvinnor som inte är rädda för människor med en åsikt.

(Konstiga saker som sägs om kvinnliga regissörer:

Producenten: Jag vill gärna ha X som regissör.

Finansiären: Jaa, men är hon inte väldigt… bestämd?

Producenten: Sen när har det varit fel att en regissör är bestämd?)

Men rädslan som ligger bakom orden ”Du är så modig” är reell. Vi känner alla av den, jag är inte på något sätt immun. Jag har bara kommit till en punkt där jag inte längre vill bortse från att kvinnor och män behandlas och bedöms olika när vi vill utföra samma jobb. När jag samtidigt upplever att världen skriker efter nya berättelser, nya perspektiv och nya röster.

Igår hamnade jag i ett samtal med några av mina kvinnliga kollegor, återigen kring detta. Vi pratade om hur även media gärna förminskar våra insatser. Som exempel nämndes att Lisa Siwe som konceptuerat, castat och regisserat de första 4 avsnitten av TV4s succésatsning Modus, alltid nämns tillsammans med efterföljande regissör, Mani Masserat Agah. När jag idag gick in på IMDB fann jag att det till och med såg ut så här:

Utdrag ur IMDB, Modus
Utdrag ur IMDB, Modus

Är det en slump att Manis namn hamnat överst?

Jag tänkte att jag skulle kolla på Bron, för där var ju Charlotte Seiling den konceptuerande regissören, som bland annat satte den geniala casten med Kim Bodnia och Sofia Helin. Men oj, titta vad som står där:

Utdrag ur IMDB, Bron
Utdrag ur IMDB, Bron

 

Ja, jag vet inte jag. Vad har ni för tankar? Fortsätt prata; med mig och med varandra!

Under tiden fortsätter livet som vanligt för mig och Simba. Här lägger han lite vispar på Sebastian Öbergs snygga musik.

[wpvideo 2o3uA8bE]

Må gott!

Vet du vem du är?

Det finns människor som, utan att någonsin ha varit på en plats, kan beskriva den platsen inifrån, som vore de en del av jorden eller väggen.

Och så finns det andra som kan vara på exakt samma ställe men som inte ens vill erkänna att dom är där, på riktigt.

Självklart , det är lättare att erkänna att man ligger på en solstol med drink i hand än att erkänna till exempel att man sitter på psykets låsta avdelning. Å andra sidan, om man sitter på en solstol med en drink i hand och mannen som man varit gift med i tretton år sippar sin drink och plötsligt säger att han har träffat en annan och vill skiljas, så uppstår genast en overklighetskänsla och kroppens instinktiva reaktion är ofta: ” Jag är inte med om det här. Det händer inte mig”.

Den 25 mars i år var livet som vanligt. Jag satt med min klippare Anders och klippte min nya film ”Walk with me”, min femte långfilm, denna gjord i Danmark. Eller han klippte och min hund Simba drog upp hans skosnören.

IMG_5057Vi regissörer sitter oftast, nej förresten vi ligger oftast i nån skön soffa bakom ryggen på klipparen och har en massa synpunkter och driver den stackars människan till vansinne. Vi pratade lite om ”Jordskott” som nått fantastiska publiksiffror och som SVT låtit några killar producera och regissera trots ringa erfarenhet med spelfilm. Så kan det vara ibland, tänkte jag. En idé som bara är rätt i tiden.

På kvällen hörde jag sen, i P1 en intervju med Christian Wikander på SVT Drama.

-Varför gör inte fler kvinnor stora TV Drama produktioner i SVT?

– Ja eehh, bra fråga ehh, vi gör ju fyra titlar om året, och sen är det ju tre miniserier, och vi försöker verkligen ehh på utvecklingssidan ehh få igång fler projekt med fokus på inte minst ehh kvinnlig upphovsman, men det är en väldig hård konkurrens, det är det.

Journalisten fortsatte: Christian Wikander menar att det är den alltmer internationellt finansierade dramaproduktionen gynnar de redan kända namnen, dom som har bevisat att dom kan handskas med budgetar på upp till hundra miljoner kronor, och dom är oftast män.

I det ögonblicket kände jag mig som hon i solstolen. ”Jag är inte med om det här. Det händer inte på riktigt”.

http://i.giphy.com/KI9oNS4JBemyI.gif

Att en relativt modern jämnårig man, som regisserade tv såpa när jag gjorde min första TV serie, som mycket väl känner alla oss kvinnor som jobbat i många år (och både kan hantera en budget och vara finansierbara), kan säga så som enda svar.

Samtidigt som tre unga relativt oerfarna män fått både skriva och producera göra SVTs största dramasatsning, med en regissör som aldrig regisserat drama förut.

Det kändes inte orättvist. Det kändes som om jag var… osynlig. I det ögonblicket insåg jag att jag, och alla mina kollegor med två bröst (nej manboobs räknas inte) bara är regissör i vår egen värld. För i alla andras ögon är vi en Kvinnlig regissör. Det andra könet.

Nej, jag är inte dum. Jag vet att jag är en kvinna och en regissör. Men jag hade någon slags bild av att när man varit regissör tillräckligt länge så är man, som snubbarna, bara regissör. Inte någon man måste gå runt i skogen och leta under speciella stenar för att hitta. Stenen med de kvinnliga regissörerna. Som kanske kan hantera både hushällskassa och en budget.

Det var en stark upplevelse den där dagen den 25 mars. Jag såg tillbaka på över 25 års produktion och tänkte, Spelar det någon roll? Finns jag? Vem är jag som regissör? Jag vill å ena sidan absolut stå bredvid mina kvinnliga kollegor och påtala den skeva bild som påtvingas oss. Å andra sidan vill jag bli bedömd som regissör, inte kvinnlig sådan, med en massa belastande fördomar och dubbla standarder kring hur jag är.

Jag blev inte av med overklighetskänslan. I flera dagar gick jag runt och kände mig som jag inte fanns, på riktigt. Så jag bestämde mig för att starta en blogg. För att berätta om mitt liv som regissör. För att synliggöra. Inte minst för mig själv.Kanske blir det här en plats där fler vill diskutera. Kanske blir det bara en plats för mina egna tankar. Vill du kommentera svar, fråga, eller har idéer om vad jag borde skriva om – berätta!

Den närmaste tiden kommer jag skriva om arbetet med min nya långfilm, som just nu ljudläggs. Sebastian Öberg från Fläskkvartetten skriver scoret och det har tagit oss ett par varv för att hitta vad vi tycker funkar, men nu blir det så häftigt. Modernt, känslosamt, kantigt.

Jag vill också skriva om allt det andra. Den dubbla standarden vi kvinnor slåss mot. Till exempel tvivlar folk gärna på vår kompetens mer än på männens. Å andra sidan om vi blir för kompetenta så blir vi så jobbiga och krävande. Medan männen blir duktiga och rutinerade. Eller – har jag fel? Lämna gärna en kommentar!