Idag vill jag bara prata om Tove. Kära Tove Torbiörnsson, som jag vet att många av er känner, somnade stilla in igår kväll efter en tids sjukdom. Det är orättvist. Ofattbart. Orimligt.

Första gången jag såg dig, Tove, var när du gick på DI. Ung, stark och med två små döttrar visade du redan då att det inte fanns någon som kunde tala om för dig vad en kvinna kan eller inte kan. Jag beundrade dig. När jag fick se din fantastiska dokumentärfilm “Hitta Hem” beundrade jag dig ännu mer.

Så blev vi kollegor på SFI och jag fick lära känna dig. Nu var du en fyrabarnsmamma som valt att stötta andra dokumentärfilmare. Du var enastående. Med kunskap, insikt och ett självklart genusperspektiv var samtalen med dig alltid spännande och oväntade. Du såg saker som inte alla  såg. Du såg orättvisor, ojämlikheter. Du såg till att göra skillnad – till exempel när du krävde att den besprutade frukten skulle bort och genusutbildning skulle in.  Du såg och la fram dokumentärfilmens storhet före många andra. Och du såg Människan. Det var det som gjorde dig så fantastiskt bra både som filmare och som konsulent, när du stöttade människor i deras konstnärliga strävan. Du gav tillit och tid till alla som kom din väg.

Det var ett dilemma. I det som skulle bli vårt sista långa möte, pratade vi just om det. Att välja mellan glädjen att stötta andra och längtan efter att skapa själv. Varför inte göra både och? Kom vi fram till. Vi hade ju tiden framför oss.

Du trodde så på Mötet. Och satte ihop oss, 15 kvinnliga regissörer i det som skulle kallas Moviement. För att lära oss att stötta varandra och leda. För att lära oss att se och vara modiga. Och vi växte. Oj vad vi växte.

Jag älskade våra samtal. Vi skulle göra så mycket! Vi skulle mötas mer, prata mer skapa saker tillsammans! Förändra mer! Men tiden lurade oss. Det var alltid ett sen. När filmen blev klar när festivalen tog slut när vi befann oss i samma land. Och sen tog tiden plötsligt slut.

Utan dig, Tove, hade jag inte startat denna blogg. Utan dig hade jag inte haft den röst jag har idag.

Jag tänker på dina barn. På din man, på din familj och närmaste.  Och jag kommer alltid fortsätta prata med dig Tove, fortsätta våga ha min röst och hoppas att du hör mig där du är nu.

Do not stand at my grave and forever weep.
I am not there; I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn’s rain.

When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and forever cry.
I am not there. I did not die.

                                                   Mary Fyre

Tack för alla givande samtal och mail sen sist! Och en bekännelse; min sound designer Eddie har ju helt rätt i sak. Även om jag kan förstå teknik, så är jag precis som han säger om kvinnor, helt ointresserad av den. –Tack Eddie för att du vet precis vad jag menar när jag vill ha mer djup eller botten eller luft eller kant eller surr på ljudet!

I veckan har jag tagit pressbilder. Precis som många andra hatar jag att stå framför kameran så det var tur att det var fantastiska Mathilda Haarla som stod bakom kameran. Hon ger sig inte förrän man släpper in henne bakom masken.

Men det här med att le framför kameran. Vi kvinnor ler hela tiden. Vi ler för att understödja, uppmuntra, behaga, bekräfta den vi talar med och vi ler för att visa oss ofarliga. Män behöver inte le. I alla fall inte på bild. Det sägs till och med att en studie visar att män ler i smyg för att inte tappa status! Min alldeles egna snabbforskning på söndagens DN gav vid handen:

Män som inte ler            Män som ler            Kvinnor som inte ler                        Kvinnor som ler

20                                    10                                 5                                                27

För tio år sen var jag på en utställning i Barcelona. Det var en kvinnlig fotograf – jag önskar jag kom ihåg hennes namn – som forskat i kvinnors och mäns förhållande till bilden. Hon såg ett mönster; att vid fyra års ålder, alltså samtidigt som vi blir medvetna om att vi är pojkar eller flickor, började flickorna lägga huvudet på sned och le mot kameran. Det hände inte med pojkar. Alltså: Redan vid fyra års ålder har vi förstått att vi är objekt, något som folk tittar på och bedömer som söt/inte söt. Det här har fastnat hos mig, och jag tänker på det varje gång en fotograf ropar till en kvinna: Le lite mer! Se inte så sur ut!

För två år sedan gav Svenska Filminstitutets Tove Torbjörnsson möjlighet för några kvinnliga regissörer att delta i Diane Torrs ”Man for a Day” workshop. Vi var ett gäng tjejer som under två dagar fick ta fram en manlig persona i oss, som vi fyllde med karaktär, och klädde och sminkade. Vi lärde oss hur våra karaktärer rörde sig och pratade, och sen slängdes vi ut på stan, en och en, för att se världen genom en mans ögon. Jag kan säga att få saker har påverkat mig så på djupet. Jag flöt genom staden, anonym. Annonserna talade inte längre till mig. Jag kunde se på människor med öppen blick, utan att det betraktades som en invit för ett samtal. Jag märkte omedelbart ett par saker. I det offentliga rummet går män rakt fram, kvinnor går runt dem. Män ler nästan aldrig – och mest av allt: Ingen Förväntar Sig Det! Ingen säger Vad sur du ser ut gubbe, le lite! Däremot ler alla kvinnor mot män. Flickor, kvinnor, alla log de, i kassan, på caféet, på gatan. Men det var väl för att jag var så tjusig….

Men nu stod jag alltså häromdagen med pressbilder som skulle tas. Och tänkte jag skulle vara tuff och inte le. Få vara i mig själv och inte behöva gulla till mig. Jag skulle se så stark och cool ut. Men när jag såg dom bilderna tänkte jag direkt: Det där är ju inte jag! Vad sur hon ser ut! Kan hon inte le lite! Henne vill jag ju inte prata med!

Så ja, vad är summan av det? Det är lätt att se rollerna. Men att klara av att bryta dom är lite svårare… Och jag gillar faktiskt mer bilder på både män och kvinnor som kan bjuda på ett skratt.

Tills nästa gång!

Lisa

PS Har ni sett den här? https://youtu.be/GEKo22ryWxM