Blandat

Härskartekniker

FullSizeRender
Tack Mathias Leclér, “Villfarelser” på Instagram för bilden!

Jag skulle skriva om Härskartekniker

Flera veckor sen

Men då blev det tyst

Vem är Jag att…

Varför ska Jag…

Det börjar tidigt,

Leendet när vi berättar om våra drömmar

Blicken när vi visar vår ilska

Det fortsätter på skolgården

Det är kuratorn som tycker jag överdriver

Det är läraren som tycker jag överreagerar

Det är läkaren som inte ser på mig

Det är föräldern som helt enkelt förklarar att min sanning inte är sann.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För manliga skådespelare tycker inte om att få order av kvinnor.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För jag förstår mig inte på skådespelare. Och går som en man.

Det är finansiären som fastnar med blicken mellan min navel och haka och konstaterar att jag var ju riktigt söt.

Det är producenten som beordrar mig att äta middag med ovan nämnda finansiär.

Det är mannen i publiken som säger att du är ju duktig för att vara så ung!

Det är arbetsledaren som låter samma tre män tala.

Om och om igen

Det är fotografen som inte hör vad jag säger.

Det är elektrikern som säger till fotografen det jag just har sagt.

Och låtsas att det var hans idé.

Det är skådespelaren som äter upp repetitionstiden med sina anekdoter.

Det är maskören som säger att hon är van vid att jobba med män. Som inte lägger sig i.

Det är regissören som vill rädda mig. “Du vet, kvinnor kan inte göra film ordentligt. Ni har för mycket annat att tänka på.”

Det är konsulenten som berättar för mig att mina kvinnliga karaktärer inte är “likeable”.

Det är författaren som avbryter mig varje gång jag ska berätta något.

Det är skådespelaren. Det är skådespelaren. Det är skådespelaren.

Det är projektledaren som säger till mig i förtroende att det inte finns några kvinnliga regissörer. Fast jag står precis framför honom.

Det är jag själv som just i det ögonblicket han säger det känner mig unik och utvald – jag är den enda! Jag måste vara fullständigt fantastisk!

Det är regiassistenten som talar om för mig det jag precis har sagt till honom. Varje dag.

Det är ljudteknikern som blir upprörd när jag inte är nöjd. Men då så. Då kan ju du göra mitt jobb, tycker han. Varsågod!

Det är producenten som säger att han inte tror jag är stark nog för att regissera.

Det är producenten som skrattande säger till de unga männen om mig som står bredvid “Ja hon är ju duktig, men jävligt jobbig!”

De unga männen. Tack gode Gud för de unga männen. De ser. De stannar upp och frågar “Skulle det där föreställa en komplimang?”

Det är jag själv.

Det är jag som säger åt mig dagligen att inte vara så känslig.

Det är jag som säger åt mig att jag inte kan.

Det är jag som blir tyst.

Makt. Power. Ett skrämmande ord

Jag ville skriva om Makt.  Det är svårt. Det är ett läskigt, nästan fult och skambelagt ord. Många vill inte låtsas om att de har makt.  “Nej, men det här gör vi ju alla tillsammans!” Men att vara regissör är att ha makt.

Att prata om makt; vad makt är och hur man får, behåller eller förlorar makt är något som jag har upplevt men inte verbaliserat. Nu är det dags. Jag fick skrivkramp för det är så svårt. Vi vill ju alla låtsas att det är så självklart. “Nej Gud, jag tycker inte det är något annorlunda att vara tjej och regissör!” Har jag själv sagt och trott på. Fast jag precis hade jobbat med en manlig fotograf som öppet stod en meter ifrån och snackade skit om mig med sina assistenter. Det var skit man fick ta tänkte jag väl och tryckte ner det långt borta. I skampåsen. Tänkte istället på alla som sa att Gud va roligt att jobba med en tjej! Tills jag började inse att vi alla upplever det där att vi ska skämmas lite grann. Kvinnor som tar för sig. Som rör sig utanför den givna zonen. .  som omförhandlar vad en kvinnas makt är.

Men bloggen heter ju  “En regissörs bekännelser. glamour! Intriger! Härskartekniker! och nu är det dags att komma till det sistnämnda. Och då måste vi tala om makt.

Jag går till Wikipedia för att se vad makt är. Looki, looki två vita medelålders män!

wikipedias bild av makt.
wikipedias bild av makt.

Enligt Wikipedia är  Makt är ett sociologiskt, teologiskt, organisationsteoriskt och filosofiskt begrepp som beskriver möjligheten att efter egen vilja fatta beslut som verkställs. Makt  förutsätter minst två parter: en part A som begär något, och en annan part B som uppfyller denna begäran.

Vad är makten en har som regissör? Det är rätten, och ansvaret, att vara den som definierar vad som ska berättas och hur det ska berättas, inom den ekonomiska ramen en har. Det är ansvaret att snabbt prioritera om när tid och omständigheter inte räcker till. Det är makten att behöva säga ja och nej till både människor och prestationer.

När människor samlas i en grupp förhandlas alltid en gruppordning fram, i det tysta, i det undermedvetna rollspel som vi alla ägnar oss åt. Hierarkin ser olika ut, beroende på om gruppen består av bara män, bara kvinnor eller en blandad grupp.  Män emellan  bestämmer rättt snabbt en lodrät hierarki och håller sig sen till den, medan kvinnor emellan vill ha en plattare organisation, utan en tydlig ledare. Vi är ju alla del av samhällsnormen som säger att mannen är ledaren.

Meni jobbar oftast i blandade grupper. Jag vill påstå att de allra flesta skulle säga att de inte har några problem att jobba under en kvinnlig ledare. För det är ingen som vill vara en neanderthalare och alla vill vara moderna människor som vill göra sitt bästa i sitt jobb. Men undermedvetet är det inte den ordningen som de flesta är vana vid. Det är utanför normen, både för män och för kvinnor att en kvinna leder. Det är faktiskt så ovanligt med kvinnliga regissörer attt jag fortfarande på varje inspelning fär höra av några: “Vad roligt! Jag har aldrig jobbat med en kvinnlig regissör förut! Och många kommer också säga hur kul det är att du som kvinna gör det här. Hur hen tycker det är skönt att jobba med kvinnor. Komplimanger är trevliga. Men redan här är du definierad utifrån ditt kön; inte utifrån din yrkesposition, som en man hade varit.

Det borde inte göra någon skillnad tänker en. Dom får väl definiera mig som dom vill. Men jag tror att när du först och främst är en kvinna och sedan regissör/professor/forskare/jurist/ whatever, är din position som ledare för din grupp aldrig helt självklar. Allt det du inte gör som en man skulle ha gjort kan bli en källa till oro. Allt det du gör som en kvinna inte brukar göra kan också leda til oro. Oro leder till ifrågasättande. Där kommer det vi kallar för härskartekniker in. Man kan också kalla det en konstant omförhandling av makten, som du måste vinna. Varje timme, varje dag.

Och här är kruxet – Jag kan inte leda som en man. Helt enkelt för att jag inte är en man. Jag har inte en mans sätt att tänka och är inte tillskriven en mans privilegier . Jag måste leda som den jag är. Med mina egna erfarenheter, med alla mina unika förmågor, mitt sätt att tänka och med min egen vision.  Men hur jag än gör det, så måste jag leda! För det är mitt jobb.

Nästa gång: Härskartekniker. Tills dess- låt mig höra dina tankar! jag blir superpeppad av era kommentarer, frågor, tankar!

 

 

 

 

På vift i New York

Min nya långfilm “De Standhaftige” eller “Walk with me” är äntligen klar.!!! Yeayyyyy! Eller – mitt jobb, alla kreativa beslut,  är klart – en massa tekniskt ska till nu. Tomhet. trötthet, glädje, rädsla i en skönjobbig mix. Jag åker på  minisemester till min älskling Dan som filmar en actionfilm i New York.

För en vecka sedan släppte New York Times en artikel: “The Women of Hollywood Speak Out”, med 60 starka kvinnor på omslaget.http://www.nytimes.com/2015/11/22/magazine/the-women-of-hollywood-speak-out.html?_r=0.  Det är både jäätte jääättedeprimerande läsning – och fantastiskt att vi äntligen vågar prata om det faktum att villkoren är så olika för män och kvinnor i denna bransch, både bakom och framför kameran. Självklart är villkoren lite olika därborta – men samtidigt inte. För normen är en man som regissör. Som en kvinna säger:

‘‘I think there’s a fear that females can only tell female stories, like if they’re given free rein, they’ll just write stories where everyone’s braiding each other’s hair and crying,’’ said Elbaum, 38. The soft-spoken Piven said: ‘‘I feel that there is something going on underneath all of this which is the idea that women aren’t quite as interesting as men. That men have heroic lives, do heroic things, are these kind of warriors in the world, and that women have a certain set of rooms that they have to operate in.’’

På planet över till New York ser min granne på “Jurassic World”  en $150 millioners film gjord av en ung man i baseballkeps som bara hade gjort en film förut (som artikeln nämner – när hände det en kvinna?). Min granne har hörlurar, jag tittar över axeln, stumt. Det är roligt. En man och en kvinna blir jagade av dinosaurier genom djungeln.  Mannen är klädd i för uppgiften mycket lämpliga kläder, typ safariutrustning, med gevär och kniv. Den stackars kvinnan är klädd i en vit kjoldräkt och höga klackar. Inga vapen. Såklart. Hon har ju en man. Dom springer mycket och slänger sig på marken. Han blir svettig och smutsig. Det blir inte hon konstigt nog. Han har mycket dialog och pekar än hit och dit och ibland skjuter han. Hon växlar mellan att se förvånad, rädd och förvirrad ut – typ nu vet jag inte hur jag ska se ut för min stackars karaktär vill ju ingenting alls – och sen springer hon efter mannen. Jag tänker på hennes fotblåsor. Sen somnar jag.

I New York skyndar jag míg ner till min älskling som jobbar sista långa dagen innan han får semester 4 dagar över Thanksgiving. Han är fotograf på “John Wick 2” där Keanu Reeves pangpangar sig genom livet.

Det är alltid lika konstigt att besöka andra människors filmer. En inspelning är som en levande organism där varje människa har en exakt  funktion och alla är medvetna om varandras bidrag till helheten.  Tidspressen är alltid på max. På ens egen inspelning är en akut medveten om var bollen ligger, var den svagaste länken är, vem som kommer få problem och vem som kommer lösa dem. Men, kommer en in utifrån på någon annans inspelning ser det alltid bara ut som en massa människor som hänger och gör ingenting och sen springer iväg lite. Jag smyger runt. Hälsar. Tar mig en kopp kaffe men det är inte lätt för det finns 10 olika sorters kaffe att välja på. Och 15 olika sorters frukt och fem varmrätter.  Och kaffet är lika äckligt som amerikanskt kaffe brukar vara och ja jag vet att ni undrar, Keanu Reeves är jättesnygg och jättetrevlig fast han har blod över hela ansiktet. Det är en rätt liten scen i sig men John Wick har en hund så jag hänger på hundtränaren som har tre likadana hundar som han byter mellan och jag blir hemligt lite nöjd när jag ser att hans hundar inte alls lyder hela tiden, då är det inte så illa med min lilla Simba, och  sen blir jag satt i fin stol med hörlurar och slår mig till ro; kommer sakta in i just den här inspelningens rytm, organism. Och blickar ut över ett hav av män. Vita män i baseballkepsar.

På besök i stora världen
På besök i stora världen

På natten blir vi  jättesjuka, Dan och jag. Inte vet jag hur det går till men vi vaknar båda med över 38 graders feber och influensa. I feberyra bläddrar jag planlöst genom alla kanalerna på TV-  en kvinna lagar mat till sin man som kommer hem snart på deras 25 års jubileum och lovar mig glatt att “He is really gonna love you for this”. En annan kvinna är 25 år och vill åka till en man i Autralien som är dubbelt så gammal och har fem barn. Hennes mamma tycker det är en jättebra idé. Sen hamnar jag i en underbar New York Times intervju med den fantastiska komikern Kathy Griffin. Det är massor om hennes karriär och hon är jätterolig och säger allt som ingen vågar och så kommer de in på att det finns så få kvinnliga komiker. som får stå på standup scenerna och ännu färre som får göra de stora grejerna.  Ja det finns Amy Schumer och Amy Poelher och Tina Fey – men sen? Vi har ju haft samma diskussion i Sverige. Och plötsligt orkar inte ens hon vara rolig utan bara säger “Its 2015. Why are we still having this conversation?”

Kathy Griffins

 

 

 

Vem är man?

-Jag var hos läkaren igår. – Vad sa han?

-Det stod en polis därborta. – Vad gjorde han?

– Vi fick en ny konsulent igår. – Vad heter han?

Ja, vi faller alltsom oftast in i våra fördomar. Ovanstående repliker var ett axplock från de senaste veckorna. Även om fler kvinnor än män är läkare nu; en tredjedel av poliserna är kvinnor, och det finns en manlig och en kvinnlig långfilmkonsulent idag, så tänker fortfarande många människor först “man” när de tänker ett högstatusjobb. Och så länge mannen är normen, definitionen, är vi fast i att ses som Kvinnliga poliser eller Kvinnliga regissörer med allt vad det innebär av fördomar som just den människan har om oss.

Ett fascinerande liknande exempel hittade jag här:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=F-TyPfYMDK8&sns=em]

I veckan har jag ljussatt min film. Jag älskar just den delen av filmarbetet. Den blaskiga offlinen försvinner och fram träder filmen på riktigt. Många regissörer överlåter ljussättningen till sina fotografer. Inte jag. Eftersom jag kommer från måleriet älskar jag vad man kan göra med ljuset, skuggor och färger. Ibland vill fotografen och jag inte samma sak. Det är inte kul. Då gäller det att analysera vad som verkligen är bäst för filmen, för historien.

Ljussättare är en yrkesgrupp där det verkligen är brist på kvinnor. Hittills har jag aldrig mött någon, konstigt nog. Första gången jag jobbade med en ljussättare var också första,  men inte sista, gången jag blev “lilla gummad”. Jag kom från måleriets värld rätt in i filmens och ville göra en öppningsbild kornig och magentaröd helt med flit. Lite som en impressionistisk målning. Den äldre ljussättaren i sin vita labrock såg ner på mig med ett milt överseende. “Lilla gumman, du kanske ska låta mig ta hand om det här”.

Men det var länge sen. Nu har jag suttit i ett mörkt rum tillsammans medmin fotograf Lars Skree och den här fantastiska mannen, faktiskt en av världens bästa ljussättare som vi har lyxen att ha på Chimney i Stockholm.

Mats Holmgren ljussätter Cecilie Lassen i
Mats Holmgren ljussätter Cecilie Lassens ansikte i “Walk with me”

Med Mats är allt möjligt, men ändå far vi inte vilse utan får en otroligt snygg film, även med magentabilder ibland om jag så vill 🙂

Nu åker jag ner till Danmark och gör det allra sista på filmen – slutmixen. Hörs om en vecka!

Lisa

Tove Torbiörnsson

Tove Torbiörnsson 30/12 1965-30/10 2015
Tove Torbiörnsson
30/12 1965-30/10 2015

Idag vill jag bara prata om Tove. Kära Tove Torbiörnsson, som jag vet att många av er känner, somnade stilla in igår kväll efter en tids sjukdom. Det är orättvist. Ofattbart. Orimligt.

Första gången jag såg dig, Tove, var när du gick på DI. Ung, stark och med två små döttrar visade du redan då att det inte fanns någon som kunde tala om för dig vad en kvinna kan eller inte kan. Jag beundrade dig. När jag fick se din fantastiska dokumentärfilm “Hitta Hem” beundrade jag dig ännu mer.

Så blev vi kollegor på SFI och jag fick lära känna dig. Nu var du en fyrabarnsmamma som valt att stötta andra dokumentärfilmare. Du var enastående. Med kunskap, insikt och ett självklart genusperspektiv var samtalen med dig alltid spännande och oväntade. Du såg saker som inte alla  såg. Du såg orättvisor, ojämlikheter. Du såg till att göra skillnad – till exempel när du krävde att den besprutade frukten skulle bort och genusutbildning skulle in.  Du såg och la fram dokumentärfilmens storhet före många andra. Och du såg Människan. Det var det som gjorde dig så fantastiskt bra både som filmare och som konsulent, när du stöttade människor i deras konstnärliga strävan. Du gav tillit och tid till alla som kom din väg.

Det var ett dilemma. I det som skulle bli vårt sista långa möte, pratade vi just om det. Att välja mellan glädjen att stötta andra och längtan efter att skapa själv. Varför inte göra både och? Kom vi fram till. Vi hade ju tiden framför oss.

Du trodde så på Mötet. Och satte ihop oss, 15 kvinnliga regissörer i det som skulle kallas Moviement. För att lära oss att stötta varandra och leda. För att lära oss att se och vara modiga. Och vi växte. Oj vad vi växte.

Jag älskade våra samtal. Vi skulle göra så mycket! Vi skulle mötas mer, prata mer skapa saker tillsammans! Förändra mer! Men tiden lurade oss. Det var alltid ett sen. När filmen blev klar när festivalen tog slut när vi befann oss i samma land. Och sen tog tiden plötsligt slut.

Utan dig, Tove, hade jag inte startat denna blogg. Utan dig hade jag inte haft den röst jag har idag.

Jag tänker på dina barn. På din man, på din familj och närmaste.  Och jag kommer alltid fortsätta prata med dig Tove, fortsätta våga ha min röst och hoppas att du hör mig där du är nu.

Do not stand at my grave and forever weep.
I am not there; I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn’s rain.

When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and forever cry.
I am not there. I did not die.

                                                   Mary Fyre

Det här med att le…

Tack för alla givande samtal och mail sen sist! Och en bekännelse; min sound designer Eddie har ju helt rätt i sak. Även om jag kan förstå teknik, så är jag precis som han säger om kvinnor, helt ointresserad av den. –Tack Eddie för att du vet precis vad jag menar när jag vill ha mer djup eller botten eller luft eller kant eller surr på ljudet!

I veckan har jag tagit pressbilder. Precis som många andra hatar jag att stå framför kameran så det var tur att det var fantastiska Mathilda Haarla som stod bakom kameran. Hon ger sig inte förrän man släpper in henne bakom masken.

Men det här med att le framför kameran. Vi kvinnor ler hela tiden. Vi ler för att understödja, uppmuntra, behaga, bekräfta den vi talar med och vi ler för att visa oss ofarliga. Män behöver inte le. I alla fall inte på bild. Det sägs till och med att en studie visar att män ler i smyg för att inte tappa status! Min alldeles egna snabbforskning på söndagens DN gav vid handen:

Män som inte ler            Män som ler            Kvinnor som inte ler                        Kvinnor som ler

20                                    10                                 5                                                27

För tio år sen var jag på en utställning i Barcelona. Det var en kvinnlig fotograf – jag önskar jag kom ihåg hennes namn – som forskat i kvinnors och mäns förhållande till bilden. Hon såg ett mönster; att vid fyra års ålder, alltså samtidigt som vi blir medvetna om att vi är pojkar eller flickor, började flickorna lägga huvudet på sned och le mot kameran. Det hände inte med pojkar. Alltså: Redan vid fyra års ålder har vi förstått att vi är objekt, något som folk tittar på och bedömer som söt/inte söt. Det här har fastnat hos mig, och jag tänker på det varje gång en fotograf ropar till en kvinna: Le lite mer! Se inte så sur ut!

För två år sedan gav Svenska Filminstitutets Tove Torbjörnsson möjlighet för några kvinnliga regissörer att delta i Diane Torrs ”Man for a Day” workshop. Vi var ett gäng tjejer som under två dagar fick ta fram en manlig persona i oss, som vi fyllde med karaktär, och klädde och sminkade. Vi lärde oss hur våra karaktärer rörde sig och pratade, och sen slängdes vi ut på stan, en och en, för att se världen genom en mans ögon. Jag kan säga att få saker har påverkat mig så på djupet. Jag flöt genom staden, anonym. Annonserna talade inte längre till mig. Jag kunde se på människor med öppen blick, utan att det betraktades som en invit för ett samtal. Jag märkte omedelbart ett par saker. I det offentliga rummet går män rakt fram, kvinnor går runt dem. Män ler nästan aldrig – och mest av allt: Ingen Förväntar Sig Det! Ingen säger Vad sur du ser ut gubbe, le lite! Däremot ler alla kvinnor mot män. Flickor, kvinnor, alla log de, i kassan, på caféet, på gatan. Men det var väl för att jag var så tjusig….

Mitt manliga alter ego Christer von Hjortnacke.
Mitt manliga alter ego Christer von Hjortnacke.

Men nu stod jag alltså häromdagen med pressbilder som skulle tas. Och tänkte jag skulle vara tuff och inte le. Få vara i mig själv och inte behöva gulla till mig. Jag skulle se så stark och cool ut. Men när jag såg dom bilderna tänkte jag direkt: Det där är ju inte jag! Vad sur hon ser ut! Kan hon inte le lite! Henne vill jag ju inte prata med!

Det är svårt att vara allvarlig när någon biter en i stortån. Foto: Mathilda Haarla
Det är svårt att vara allvarlig när någon biter en i stortån.
Foto: Mathilda Haarla

Så ja, vad är summan av det? Det är lätt att se rollerna. Men att klara av att bryta dom är lite svårare… Och jag gillar faktiskt mer bilder på både män och kvinnor som kan bjuda på ett skratt.

Tills nästa gång!

Lisa

PS Har ni sett den här? https://youtu.be/GEKo22ryWxM

Hälsning från Regissösen

Nu, mina vänner,  finns det en ny punkt på sidofältet här till höger! Den heter ”PRENUMERERA”Under den finns en lite brun fyrkantig knapp som det står FÖLJ på. Trycker du där så kommer din dator skrika till varje gång jag lägger upp ett inlägg. FÖLJ, FÖLJ, FÖLJ! Jag anar än mindre än du var den här resan tar oss.

Om man slår upp Regissör i Svenska akademiens ordlista står det så här:

Svenska akademiens ordlista, äldre utgåva. Hoppas jag.
Svenska akademiens ordlista, äldre utgåva. Hoppas jag.

 

Regissös. Jag tycker faktiskt bättre om det än ”Kvinnlig regissör”. ”Kvinnlig regissör” är nån sorts korsning mellan ett förminskande och en abnormalitet. Så idag vill jag vara Regissös.

Det här är Eddie. En fantastisk sounddesigner som jag har äran att jobba med, i hans studio på Mainstream i Köpenhamn.

Eddie Simonsen tillsammans med skådespelerskan Karen-Lise Munster
Eddie Simonsen tillsammans med skådespelerskan Karen-Lise Munster

Eddie är dansk och han tycker mycket om att prata om manligt och kvinnligt. Han säger att han sätter på sig olika öron beroende på om han jobbar med en man eller en kvinna. Män pratar om vilken teknik de vill använda för att få fram ljudet de eftersträvar. Kvinnor pratar om vilken känsla de vill uppnå. Två olika sätt att kommunicera kring samma sak. Det ena inte nödvändigtvis bättre än det andra.

Det är Eddies upplevelse och jag ifrågasätter den inte. Men det blir lite som att slå in öppna dörrar när jag ber honom att komprimera ljudet och han blir djupt imponerad. En kvinna. Som vet vad komprimera är.

Efter dagens slut säger Eddie spontant: “Det er fandeme sjældent man arbejder med en kvinde som hved hvad hun snakker om og vad hun vil!”

Är det en komplimang ? Bäst jag slickar i mig i så fall!  Men vänta… vad är det han säger?

Att han arbetar sällan med kvinnor? Att andra kvinnor han arbetar med inte vet vad de vill? Att han har en bild av att kvinnor inte vet vad de vill, kanske för att de kommunicerar på ett annat sätt?

Och framför allt, måste jag fråga Eddie: Du menar alltså att alla männen du arbetar med alltid vet vad de vill?

Han blir tyst en sekund sen säger han, ”Nej, det hved de fandeme ikke!”

Den här lilla, rätt oskyldiga ordväxling, som absolut var avsänd som en komplimang (stackars Eddie, han visste inte vad han gav sig in på), belyser den dubbla standarden som kvinnor och män möter. När män tvekar, är osäkra, har svårt att formulera sig (vilket ju händer  i en konstnärlig process där man söker sig fram) eller helt enkelt är dåligt förberedda, så kan det bli tröttsamt men alla hjälper dem och de kan fortfarande nå genistatus med hjälp av välviljan runt dem.

När en kvinna gör detsamma uppstår nästan alltid något annat. En osäkerhet kring om hon kan sitt jobb. En undran, från både kvinnor och män om varför hon fick jobbet från början. Ett snack om att hon inte kan leda. En ansats av oftast en man i teamet att ta över ledarskapet, för att osäkerheten stressar alla så. Som om man innerst inne väntat på det här.

Vi kan inte trolla bort det. Alla kvinnor i ledande positioner i världen vittnar om nödvändigheten att prestera så mycket bättre än männen för att kunna bli accepterade som ledare. Samtidigt måste vi ha rätt att stanna upp, tveka, våga vara osäkra och lyssna inåt. Det är en viktig del i alla skapande processer! Vi hittar alla sätt att lösa dilemmat, ibland bra sätt, ibland mindre bra. Jag vet att jag själv nu för tiden tar mig rätten att säga ”Jag vet inte” – men jag är lite för snabb på att ge ett besked på när jag kommer veta. För att jag inte vill att osäkerheten ska sprida sig. Ännu mer än vad den gör av min blotta uppenbarelse vill säga.

Håller du med? Och hur gör du? Berätta, kommentera; jag blir så glad och peppad av din feedback!

Ha en ljuvlig helg!

Regissösen

Är jag modig?

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva om ledarskap. Men det går ju inte. Vilken fantastisk respons! TACK alla som kommenterat, mailat och hört av sig på ett eller annat sätt och bekräftat min upplevelse. Jag är inte ensam! Det är en skön känsla.

Samtidigt (för det finns ju alltid ett samtidigt). Många säger att jag är MODIG. Modig för att jag vågar påtala vad vi alla ser: att vi kvinnor särbehandlas som ”Kvinnliga regissörer”. Och jag förstår precis vad det betyder. Det betyder att nu när jag pratar om detta tar jag risken att bli ”persona non grata”, den där jobbiga feministen, den där kvinnan som klagar över att hon inte fick jobb. Bitchen. Och vem fan vill anställa en sån.

Så. Hör upp: Nej. Jag klagar INTE över att jag inte har fått jobb. Detta handlar inte om det. Och efter 30 år i i filmbranschen, varav 25 som regissör; efter fem långfilmer, två egna tv serier och många andra jobb så hoppas jag att jag har bevisat tillräckligt för att kunna fortsätta arbeta med alla fantastiska människor i denna galna bransch, för det finns fullt med både män och kvinnor som inte är rädda för människor med en åsikt.

(Konstiga saker som sägs om kvinnliga regissörer:

Producenten: Jag vill gärna ha X som regissör.

Finansiären: Jaa, men är hon inte väldigt… bestämd?

Producenten: Sen när har det varit fel att en regissör är bestämd?)

Men rädslan som ligger bakom orden ”Du är så modig” är reell. Vi känner alla av den, jag är inte på något sätt immun. Jag har bara kommit till en punkt där jag inte längre vill bortse från att kvinnor och män behandlas och bedöms olika när vi vill utföra samma jobb. När jag samtidigt upplever att världen skriker efter nya berättelser, nya perspektiv och nya röster.

Igår hamnade jag i ett samtal med några av mina kvinnliga kollegor, återigen kring detta. Vi pratade om hur även media gärna förminskar våra insatser. Som exempel nämndes att Lisa Siwe som konceptuerat, castat och regisserat de första 4 avsnitten av TV4s succésatsning Modus, alltid nämns tillsammans med efterföljande regissör, Mani Masserat Agah. När jag idag gick in på IMDB fann jag att det till och med såg ut så här:

Utdrag ur IMDB, Modus
Utdrag ur IMDB, Modus

Är det en slump att Manis namn hamnat överst?

Jag tänkte att jag skulle kolla på Bron, för där var ju Charlotte Seiling den konceptuerande regissören, som bland annat satte den geniala casten med Kim Bodnia och Sofia Helin. Men oj, titta vad som står där:

Utdrag ur IMDB, Bron
Utdrag ur IMDB, Bron

 

Ja, jag vet inte jag. Vad har ni för tankar? Fortsätt prata; med mig och med varandra!

Under tiden fortsätter livet som vanligt för mig och Simba. Här lägger han lite vispar på Sebastian Öbergs snygga musik.

[wpvideo 2o3uA8bE]

Må gott!

Vet du vem du är?

Det finns människor som, utan att någonsin ha varit på en plats, kan beskriva den platsen inifrån, som vore de en del av jorden eller väggen.

Och så finns det andra som kan vara på exakt samma ställe men som inte ens vill erkänna att dom är där, på riktigt.

Självklart , det är lättare att erkänna att man ligger på en solstol med drink i hand än att erkänna till exempel att man sitter på psykets låsta avdelning. Å andra sidan, om man sitter på en solstol med en drink i hand och mannen som man varit gift med i tretton år sippar sin drink och plötsligt säger att han har träffat en annan och vill skiljas, så uppstår genast en overklighetskänsla och kroppens instinktiva reaktion är ofta: ” Jag är inte med om det här. Det händer inte mig”.

Den 25 mars i år var livet som vanligt. Jag satt med min klippare Anders och klippte min nya film ”Walk with me”, min femte långfilm, denna gjord i Danmark. Eller han klippte och min hund Simba drog upp hans skosnören.

IMG_5057Vi regissörer sitter oftast, nej förresten vi ligger oftast i nån skön soffa bakom ryggen på klipparen och har en massa synpunkter och driver den stackars människan till vansinne. Vi pratade lite om ”Jordskott” som nått fantastiska publiksiffror och som SVT låtit några killar producera och regissera trots ringa erfarenhet med spelfilm. Så kan det vara ibland, tänkte jag. En idé som bara är rätt i tiden.

På kvällen hörde jag sen, i P1 en intervju med Christian Wikander på SVT Drama.

-Varför gör inte fler kvinnor stora TV Drama produktioner i SVT?

– Ja eehh, bra fråga ehh, vi gör ju fyra titlar om året, och sen är det ju tre miniserier, och vi försöker verkligen ehh på utvecklingssidan ehh få igång fler projekt med fokus på inte minst ehh kvinnlig upphovsman, men det är en väldig hård konkurrens, det är det.

Journalisten fortsatte: Christian Wikander menar att det är den alltmer internationellt finansierade dramaproduktionen gynnar de redan kända namnen, dom som har bevisat att dom kan handskas med budgetar på upp till hundra miljoner kronor, och dom är oftast män.

I det ögonblicket kände jag mig som hon i solstolen. ”Jag är inte med om det här. Det händer inte på riktigt”.

http://i.giphy.com/KI9oNS4JBemyI.gif

Att en relativt modern jämnårig man, som regisserade tv såpa när jag gjorde min första TV serie, som mycket väl känner alla oss kvinnor som jobbat i många år (och både kan hantera en budget och vara finansierbara), kan säga så som enda svar.

Samtidigt som tre unga relativt oerfarna män fått både skriva och producera göra SVTs största dramasatsning, med en regissör som aldrig regisserat drama förut.

Det kändes inte orättvist. Det kändes som om jag var… osynlig. I det ögonblicket insåg jag att jag, och alla mina kollegor med två bröst (nej manboobs räknas inte) bara är regissör i vår egen värld. För i alla andras ögon är vi en Kvinnlig regissör. Det andra könet.

Nej, jag är inte dum. Jag vet att jag är en kvinna och en regissör. Men jag hade någon slags bild av att när man varit regissör tillräckligt länge så är man, som snubbarna, bara regissör. Inte någon man måste gå runt i skogen och leta under speciella stenar för att hitta. Stenen med de kvinnliga regissörerna. Som kanske kan hantera både hushällskassa och en budget.

Det var en stark upplevelse den där dagen den 25 mars. Jag såg tillbaka på över 25 års produktion och tänkte, Spelar det någon roll? Finns jag? Vem är jag som regissör? Jag vill å ena sidan absolut stå bredvid mina kvinnliga kollegor och påtala den skeva bild som påtvingas oss. Å andra sidan vill jag bli bedömd som regissör, inte kvinnlig sådan, med en massa belastande fördomar och dubbla standarder kring hur jag är.

Jag blev inte av med overklighetskänslan. I flera dagar gick jag runt och kände mig som jag inte fanns, på riktigt. Så jag bestämde mig för att starta en blogg. För att berätta om mitt liv som regissör. För att synliggöra. Inte minst för mig själv.Kanske blir det här en plats där fler vill diskutera. Kanske blir det bara en plats för mina egna tankar. Vill du kommentera svar, fråga, eller har idéer om vad jag borde skriva om – berätta!

Den närmaste tiden kommer jag skriva om arbetet med min nya långfilm, som just nu ljudläggs. Sebastian Öberg från Fläskkvartetten skriver scoret och det har tagit oss ett par varv för att hitta vad vi tycker funkar, men nu blir det så häftigt. Modernt, känslosamt, kantigt.

Jag vill också skriva om allt det andra. Den dubbla standarden vi kvinnor slåss mot. Till exempel tvivlar folk gärna på vår kompetens mer än på männens. Å andra sidan om vi blir för kompetenta så blir vi så jobbiga och krävande. Medan männen blir duktiga och rutinerade. Eller – har jag fel? Lämna gärna en kommentar!