Lisa Ohlin has signed up for the international production “A Day in the Life”, written by Xavier Nemo and produced by Dog One productions, Göta Film and Lupus Film; to be filmed in Dublin and London. Casting by Elaine Granger.
Lisa Ohlin released her first book, “Ravinen”, a diary of making a feature from writing the script to the opening, together with essays on filmmaking and the art of directing.
Lisa Ohlin will next be doing 4 x 45 minute episodes of “Stockholm Reqiuem”, a crime series based on the books of Kristina Ohlsson, following the criminologist Fredrika Bergman. The shooting will take place in Stockholm, Sweden and Antwerpen, Belgium. Producers are Black Spark Film & TV, for TV4/Cmore.
Ja, här sitter jag i världens märkligaste mötesrum, ett stort ställe som producerar en väldans massa bra TV och film.
Producenten som jag ska möta är lite sen, hennes assistent har gått och hämtat en kopp kaffe för att bota min jetlag. Men innan hon gick hann jag fråga om rummets, ska vi säga, Krävande färg. –Åh, varannan våning ser ut så här. På varannan våning är de turkosa.
Det är alltså här man möts och diskuterar serierna vi sen ser hemma. Hmm, varför är det då en stoor näsduksask på bordet? Och en stor flaska handsprit därborta i hörnet – nej jag skämtar inte? Jag vet inte, ett cericerosa rum med näsdukar och handsprit – vad är det som egentligen pågår här inne som vi svenskar aldrig har förstått? Om jag får veta så lovar jag att dela med mig…
Här är film siffror, alla pratar siffror, vad en film kostade, hur mycket den drog in. Hemma går vi tydligen motsatt väg. Biografägarna vill straffa Svenska Filminstitutet och inte längre berätta hur många som ser våra filmer. Vad ska det hjälpa? Ska vi vandra ännu mer i ovisshet om hur vi ska göra biografen relevant igen, slippa veta vilka filmer de valt och ännu mer vilka de har valt bort? Jag förstår biografägarnas framtidsskräck. Att höja biografpriser 25% kommer sätta kniven i en redan blödande bransch. Men jag kan inte se hur lösningen är att sluta prata om det.
Prata är det enda vi gör här, om min film (vilken egoboost det är!), om vad jag gör, vad de gör, vad vi vill berätta om i framtiden. Om att “Den stora premissen” inte längre är det viktigaste. Om att nya strukturer ger plats till ny dramaturgi. Men alla möten är lite speciella just nu. Vi börjar alltid med en outtalad överenskommelse. Här ska Bara pratas om Film! Men oundvikligen läcker en av oss, likt osynlig kvicksilvergas som sipprar in och tar över våra ord, och plötsligt blir det bara Trump Trump Trump (eller Orange Twat som han genomgående blev kallad igår), och ingen kan fatta att vi är Här. Nu. Är vi mitt i en statskupp? Är Trump kliniskt galen eller bara en docka i Putins och Bannons våld? Eller både och? Vad kommer han att göra med de som vågar gå emot honom? Vad vågar vi göra? Och en av oss säger plötsligt. Sextio Miljoner människor röstade för honom. Sextio miljoner. Och då blir vi alldeles tysta och allt känns övermäktigt.
Jag skyndar mig iväg men fastnar i evighetstrafiken, blir sen sen sen, jag ska på premiär med min älskling på pangpang rullen John Wick 2 som har har filmat. Hinner inte byta om och inte törs jag gå på röda matten i mina skitiga jeans, så jag fixar en annan dam åt honom. Han verkar rätt nöjd, eller hur? 🙂
Sen kravlar jag runt på golvet och skjuter i nya VR spelet ”John Wick 2” som svenska Starbreeze har utvecklat och det är så heeelt otroligt att jag tänker att ingen kommer gå på bio mer, men VR blir förstås jättekonstigt när man inte bara ska skjuta folk, hur gör man kärleksscener??
[wpvideo vi2no7OV]
Innan jag somnar försöker jag komma ihåg vilka jag träffat under dagen, men alla producenter och stora byggnader och hissar och filmprojekt blir en stor röra och det jag minns mest är Uberchaufförerna jag mött. Mannen som kör Uber när han inte är fastighetsmäklare och vars dotter vill flytta från England innan Brexit. Flickan från New Orleans som satsar på sin skådespelardröm. Och den unga ensamstående mamman som har sin treåriga dotter med i bilen. Hon jobbar natt på ett hem för alzheimersjuka. Klockan sju om morgonen kommer hon hem och tar sin dotter till dagis, och sover till ett. Sen går hon till skolan för att utbilda sig till sjuksköterska. Hämtar sin dotter klockan fem, lägger henne och går och jobbar igen. Och Ubrar dom dagar hon är ledig. Vi pratar om skilsmässor, om att våga växa, om att välja bort bitterheten. Henne vill jag göra film om!
Jag bär med mig orden som yogaläraren Omar avslutar varje pass med. ”See the change want to be. Then be the change you want to see”.
Samtidigt som jag skriver dessa små rader så pågår Luleå Filmkonvent, filmbranschens årliga konferens och firmafest. Jag är tyvärr inte där. Sitter i stället och räknar budgetar på ett nytt superspännande superhemligt projekt och försöker göra er lite nyfikna.
I Luleå pratas om den nya filmpolitiken, om SFIs förändrade stödsystem, om de regionala filmresurscentrumen och mycket mer. Men ingenting om distributionens utmaningar. Vad jag kan se av schemat i alla fall.
Under tiden når svensk biofilm ut till ett rekordlågt antal människor. Besöksiffrorna på bio i Oktober i år var de lägsta på fem år, både vad det gäller utländska och svenska filmer. Bara 16% av alla biljetter sålda var till en svensk film. På hela året är siffrorna ännu sämre – Den svenska marknadsandelen är bara 14%.
Jag blir så trött att jag inte ens orkar skoja till det idag, tror jag.
När vi pratar om hur vi bäst ska stödja svensk film så måste en liten del av det handla om hur vi ska stödja kreatörer. Och kreatörer gör film, inte för sig själva och sin navel (oftast inte i alla fall) utan för att möta en publik. För att berätta något som vi tycker är så viktigt att vi ägnar många år av våra liv åt det. När vi inte får ut våra filmer till publiken så dör vi en smula.
Det fanns en tid då vi kunde säga att folk vill gå på bio, de måste bara hitta rätt film. Den bilden är inte längre helt sann. Jo folk vill gå på bio. Men vad man vill se på bio förändras med tiden. En gång i tiden betalade vi för att se det här:
I 1895, när bröderna Lumière vidade den här så flockades besökarna och det ryktas att vissa svimmade av rädsla för det framstörtande tåget. Det är liiite knepigare idag. Vi gör inte dåliga filmer! Men vi gör allt färre filmer som klarar konkurrensen om biografpubliken. Vi gör politiska filmer, personliga filmer, dokumentärer, men väldigt få spelfilmer som når ut till en bred publik. (Varför det är så, är en annan diskussion…) Det är faktiskt väldigt få filmer publiken verkar vilja betala en biobiljett, popcorn och parkering för när det finns så många andra visningsfönster. De allra flesta svenska filmer är sådana som åskådare hellre vill se i en annan plattform.
Under hösten har jag varit på dragningar kring den nya svenska filmpolitiken och SFI:s stödförändringar. Återigen, visioner och förändringar kring produktionen av svensk film. Genus och mångfald, representation. Möjligheter till talangutveckling, experimenterande filmskapande. Men ingenting om den försvinnande möjligheten för svensk film att bli sedd och den försvinnande lusten från publiken att se svensk film på bio.
Varför har vi inte sedan länge en digital betal-plattform där alla svenska filmer som fått stöd från SFI visas? Där kreatörer kan presenteras, där bakgrund och fördjupning finns. Det är en sån självklar fråga att ställa om man står utanför branschen. Kan det bero på att vår största biografägare i Sverige har varit en viktig part i filmavtalet som har styrt filmSverige sedan 1963? Biografernas stora skräck är digitala fönster som de själva inte äger, och mycket kraft har gått till att behålla ett exklusivt premiär- och visningsfönster på filmer de vill ha. Samtidigt finns allt färre biografer och allt fler filmer från utlandet. Konkurrensen är hård. Biografbristen är kännbar. Filmer får en, max två veckor på sig att slå igenom, sen plockas de bort från de flesta dukar, till förmån för nästa film. Det är en märklig situation; som en teater som lägger ner en massa pengar och repeterar upp en massa pjäser. Men sen inte har scener nog för att sätta upp dem.
Eftersom det bara är biograffilmer som får pressens uppmärksamhet och bio har någons slags nostalgiskt skimmer så vill alla fortfarande ha biografrelease. Trots att det har blivit den absolut dyraste reklamplatsen som finns. Trots att de flesta filmerna hinner försvinna innan folk hunnit få på sig kappan och gå ut. Och sen hamnar filmerna i ett virrvarr av diverse plattformar. Några lagliga, andra inte.
Nu ska vi gå över till en statlig filmpolitik. Så varför inte slå till och skapa vår egen plattform? Varför inte ställa som ett politiskt krav att ge alla svenska filmer, producerade med våra skattemedel, samma chans att nå ut till alla i landet? Nu finns ju tekniken som kan göra tillgängligheten av film demokratisk och för alla. Man kan fortfarande ge biografer lite exklusiv tid. För att hålla husfriden. Men förr eller senare borde alla filmerna finnas tillgängliga, som betaltjänst, på en bra plattform, med information om både produktion och människor bakom. Tänk, att sitta hemma. Se en film. Få ett tips på en annan om ett liknande tema. Eller klicka in dig till en intervju med upphovsmakarna. och med resencenten som hatar filmen. Eller inte. Möjligheterna är svindlande oändliga!
Jag kan höra alla mina kollegor med motiveringar om varför det inte går. Självklart går det. Om den politiska viljan finns att prioritera visningen lika högt som produktionen så kan de ekonomiska och affärsmässiga utmaningarna lösas. Men finns den viljan?
Det här med distribution och marknadsföring för film är knepigt. Har funderat lite på det när jag går fram och tillbaka till jobbet. Jag har spanat fram en ny teori. Den är att ju bättre betyg en film har, ju sämre marknadsföring ska den ha. Den ska straffas för att den är så bra. Nu ska jag bevisa min spaning:
Sån här fantastisk kampanj får Ron Howards “Inferno”:
[wpvideo ozBPeaWy]
Den fick i snitt 2,7 av alla svenska kritiker.
Så här fin kampanj får Maren Ades “Min pappa Toni Erdmann” (4,6) och så här illa går det för Johannes Nyholms fina “Jätten”, som fick 4,1. (Jag ber om ursäkt för Simbas dåliga uppförande. )
Men seriöst. I denna tid där det blir allt svårare att nå igenom i mediabruset så ska kvalitetsfilm konkurrera med blockbusters på samma marknadsvilkor men med inga pengar för marknadsföring. Och sen är vi jätteförvånade när inte publiken kommer.
Biografen har faktiskt blivit många filmers största akilleshäl. Det har blivit exponeringsfönstret som vi inte kan vara utan för att det ger mest uppmärksamhet, men det är mest kostsamt och ger minst tillbaka. Som ett skyltfönster som ingen hittar till. Om dom inte går förbi en kissig papperskorg.
Ja det finns en massa underbart med biografer. Och vi älskar alla att gå på bio. Tror vi. Men sanningen är att vi mycket hellre väljer vår underbara soffa och plaTV om det inte är stora blockbusters. Som “Inferno”.
Men om du som jag tror att det är såååå mycket svårare nu att få in folk på bio, så kan jag berätta att enligt Ira Deutchman har det ALLTID varit lika svårt att få “butts in the seats”. I helgen var jag på Chicago Film Festival och lyssnade på hans funderingar. Ira är en legend. Den första filmen han distribuerade var John Cassavetes “A woman under the influence”. Det blir inte mycket kreddigare än så. Inte så mycket svårare heller. Han var typ 18 och jobbade för studentkåren och Cassavetes visste hur jäkla svårt det är, så han och Gena Rowlands och Peter Falk åkte runt till alla stora collegestäder i USA och visade filmen. Innan de kom, engagerade de någon som Ira i elevkåren som fick som uppgift att fylla en salong, och som Ira sa, “Det finns inga genvägar”. Det var affisher överallt på alla väggar och papperskorgar och prat och radiopåor och tillslut – en frågestund med filmskaparna. Ira var hysteriskt nervös. Så pinsamt det vore om de kom hela vägen dit och bara möttes av en halvfull lokal!
Så var det då, när inte plattsoffan och internet fanns. Och det är fortfarande det personliga mötet kring filmen som ger mest publicitet. Men hur ofta har vi råd med det? Eller så kan man vända på det och säga – om film nu är en viktig kulturform och vi satsar så mycket på att bevara biografer som ett möteställe – borde inte pengar även satsas på att skapa möten med våra svenska filmskapare, göra oss synliga för publiken även utanför filmfestivalers brinnande hjärtan?
Hur gick det då för Ira? Bra. Han fyllde varenda stol och sen distribuerade han filmer som “Scener ur ett äktenskap”, “Monthy Pyton och den heliga graalen”, “Sex Lies and Videotape, “Short Cuts”, “My own Private Idaho” och många många fler. Och det var aldrig lätt att få “butts in the seats” Men han lyckades.
Själv lyckades jag inte lika bra. Min film “Walk with me” skulle visas på lördag kl 18 i Chicago- det kunde ju inte bli bättre tänkte jag. Om det inte vore för Baseball. Baseball, detta spel som amerikaner är besatta i. Och det var inte vilken match som helst, det var slutspel, och det var inte vilket slutspel som helst utan det var Chicago Cubs mot LA Dodgers och Cubs har varit jinxade, dom har inte vunnit på 65 år, och nu ikväll skulle dom bara vinna! Så jag var faktiskt väldigt tacksam för dom fina 54 människorna som struntade i baseball och kom och såg min film och stannade länge och pratade efteråt. Och sen gick vi alla ut i natten där Cubs faktiskt hade vunnit och hela Chicago var en enda stor fest.
I förra veckan begravde vi Gunnar Almér, min f.d. kollega, tillika vän. Han gick hastigt bort. Gunnar var för mig ett vandrande filmlexikon. Han och jag kom ihåg filmer helt olika. Han mindes handlingen. Jag mindes stämningar, bilder och känslor huller om buller, men kunde inget om vad som hände. Han trodde säkert inte att jag hade sett dom ens…
Ännu en människa som försvinner för tidigt, som lämnar ett hål som ingen annan kan fylla. Det har varit ett år med många begravningar. Jag tänker mycket på det där hålet, det där med saknad. En känsla som vi alla kan känna men som ändå är så svår att beskriva.
Brist, frånvaro, sorg, längtan, vemod. Synonymer som alla egentligen betyder något annat. Saknaden kommer som ett hårt slag när vi mister en del av oss, när folk försvinner ur våra liv, levande som döda.
Jag tänker på alla filmdödar. Allt från alla slentrianmord – “Kan det inte vara ett mord i början för att sätta igång serien?” som en TVredaktör en gång sa till mig om min relationsserie – via orgiedöd på brutalaste sätt i så många filmer, till döden som en vändpunkt i en karaktärs liv. Vi besvärjer vår rädsla för döden genom att berätta den. Om och om igen. Vi beskriver begravningar, om och om igen.
Första gången jag skulle filma en begravning hade jag aldrig varit på en själv. Jag skulle lägga skådespelaren Keve Hjelm i en kista och var så rädd för honom att jag förtvivlat gärna ville att det skulle gå rätt till så att han inte tyckte jag var en idiot. Jag tänkte mig att det fanns en massa ritualer som jag borde känna till.
Jag ringde till Allhelgonakyrkan i Stockholm, och jodå det gick så bra att komma, kyrkor är offentliga platser och inte stängda för utomstående under begravningsceremonier.
Jag ville i alla fall inte stå som en skandalsugen och nyfiken Peeping Tom, så jag klädde mig i svart, som en artighetsgest liksom. Jag smög in sist av alla och satte mig längst bak. Det var en gammal kvinna som begravdes; hennes lika gamla, förkrossade man satt längst fram, böjd och kämpande med smärtan som inte vågade komma ut. Hennes väninnor från Dalarnas hemslöjdsförening omringade kistan och trots åldern höll de sin flagga högt under hela ceremonin. Blommorna, prästens berättelse om hennes långa mödosamma liv genom fattigsverige till det moderna pensionärslivet, alltid med sin make vid sida; psalmerna – ja det blev för mycket för en känslig själ. Jag grät, jag hulkade, jag snorade oförberedd och utan näsdukar.
Så började alla plötsligt gå fram till kistan och lägga en blomma. Jag blev osäker. Inte skulle väl jag? Jag valde att stå kvar. Plötsligt märker jag att alla som återvänder från kistan stirrar bort mot mig, ensam längst ner i kyrkogången. Jag ser i deras ögon; ”Vem är den där gråtande unga kvinnan i svart? Hur kände hon vår MajBritt?” Jag försöker stoppa mitt hulkande, men just då kommer hennes make fram till kistan. Han faller ihop på kistan, han kramar den och ropar. “Jag kommer snart, MajBritt” och all hans sorg kaskadrinner över kistan och oss. Det blir knäpptyst och jag kan omöjligt öppna den knirrande bänkdörren och smyga ut. ”Jag väntar tills slutet” tänker jag. Men hur vet man att en ceremoni är slut när man aldrig sett den förut? Vi sjunger, vi står, vi sitter, och nu, på ett givet tecken reser sig alla. Och ve och fasa, man börjar gå ut – men det finns inget sätt att smyga obemärkt i några folkmassor, för alla tågar ut i omvänd ordning, med den nyblivne änkemannen och familjen allra först! Där står jag, en svartklädd söndergråten kvinna och de passerar mig och alla, jag menar Alla, stirrar på den okända människan som satt sig längst bak och kanske de tänker att ”MajBritt, hon hade tydligen en okänd dotter, för vem annars skulle sörja så?”
Nu vet jag alltför väl hur begravningar går till. Men saknaden vänjer jag mig inte vid.
Gunnar Almér älskade film och därför vill jag berätta om en film som beskriver saknad. Det är Krzysztof Kieslowskis Den blå filmen. Juliett Binoche ska hitta ett nytt sätt att leva efter att ha mist sin man och barn i en bilolycka. Hela filmen har fantastiska filmögonblick och det är ett fullständigt mästerverk i många avseenden, bl. a. symbiosen mellan bild och filmmusik. Men framför allt ett ögonblick etsar sig fast i mitt minne: Binoches karaktär simmar, känner vattnet mot sin kropp. Hon är levande, har en bra dag, en bra timme. Hon tror säkert att hon gått framåt i livet – när plötsligt, utan förvarning, sorgen slår till (genom musiken) och får henne att krypa ihop och tappa andan, tappa allt hon nyss trodde sig ha. För så är sorgen. Nyckfull. Obarmhärtig. Oförberedd och utan förvarning.
För alla er som bor i Stockholm och vill se Den blå filmen kan jag glädja er. Den fantastiska distributören Jakob Abrahamsson på Nonstop Entertainment sätter just nu upp filmen på biografen Sture. Den går bara på dagtider, så skolka från jobbet och gå och se!
Finally, “Walk with me” opened in in Stockholm, Gothenburg, Malmö and Helsingborg. How wonderful to show our film in my own country! The film is now sold to all Scandinavian countries, France, Slovenia, Croatia, Brazil and China.
Maria Wern – Fienden ibland oss (del 1)
Maria Wern – Fienden ibland oss (del 2)
Sex, hopp och kärlek
“Sex, Hope and Love”
Director and writer
2005
Krister Henriksson stars as a famous talk show host returning home to his dark past, where he meets his childhood sweetheart. Original story.
August 5, 2005
93 min
Tillfällig fru sökes
“Seeking Temporary Wife”
Director and Co-writer
2003
Frederik longs to be a father and have children of his own. In order to adopt a child, he fakes a marriage but falls in love with his adoption agent. Original story.
September 5, 2003
93 min
Simon och ekarna / Simon and The Oaks
Director Lisa Ohlin 2011 The epic and grand story of a young boy with a hidden identity , during the second WW in Sweden. Based on a best selling book.
December 9, 2011 (Sweden)
122 min
Some reviews:
New York Times By David Dewitt
Oct. 11, 2012
With its exhilarating World War II narrative and performances that touch notes intimate and grand, “Simon and the Oaks” has an exquisite, and epic, ache.
Oct. 18, 2012
“Simon and the Oaks” is a two-hour theatrical feature that has the kind of emotional and storytelling reach regularly found these days only in cable TV miniseries. It’s a warmly done family and personal drama that seems to cover familiar territory, but only up to a point and very much in its own way.
But “Simon” didn’t get to be a major success at the Swedish box office and the recipient of a record 13 nominations for the Guldbagge Awards, Sweden’s Oscars, by being strictly business as usual.
Rather, as directed by Lisa Ohlin from a script by Marnie Blok, “Simon” provides unexpected textures and twists for its story, and supplies so many dramatic situations and scenes that by the time it’s over we feel we’ve lived through it along with its characters. The emotion is plentiful here, but the film rarely hits situations harder than it should, thanks in part to expert acting that resulted in three Guldbagge nominations and two victories.
Thomas returns from the war in Afghanistan as a double amputee. In the hospital, he meets Sofie, a ballet dancer. Contrary to his beliefs, she turns out to be the fighter that challenges him to walk again.
April 7, 2016 (Denmark)
109 mins
Beck – Den gråtande polisen
2021: Beck – The crying policeman
Director: Lisa Ohlin (incl. Additional Scriptwriting) Running time: 2 x 90 minutes Producer: Filmlance International, Sweden for TV4/Cmore and German ZDF
The long running and world renowned Scandi Noir series based on Maj Sjöwalls and Per Wahlöös books, about an older seasoned murder investigator and his colleagues. Shooting in Stockholm.
2021: Beck: 2 x 90 minute films: “58 minutes” and “The crying policeman”
Beck – Döden i Samarra (2021)
Sthlm Requiem
Sthlm Requiem
2018
Produced by Sparkfilm for Sweden, Belgium and German, Sthlm Requiem is a stylish and dark series following the unconventional criminologist Fredrika Bergman and her investigative group.
90 mins
Beck - Den förlorade sonen
Beck – Den förlorade sonen
Veranda för en tenor
“Waiting for The Tenor”
Director and Co-writer
1998
Krister Henriksson in a tale about two brothers fighting for the truth about their past, before it’s too late. Based on a short story.
September 11, 1998 (Sweden)
97 min
Nattens barn
“Children of The Night”
Co-writer and Director
1996
A four-part mini-series created for SVT Drama (Swedish National Television).
Set in the 1970’s, two teenage girls crave more from life than choosing the right color lipstick and chasing boyfriends.
November 4, 1995
4 x 28m
Familjen
“The Family”
Director
2002
A two-part mini-series created for SVT (Swedish National TV).
On the surface, Herman and Fanny have a perfect marriage. Until the police are at the door. Herman is suspected of aggravated tax fraud.
March 5, 2002 (Sweden)
2 x 52m
Wallander: Sorgfågeln
“Wallander: The Sad Bird”
Director and additional scriptwriter
2013
The last episode of the series, where Krister Henriksson and I again team up to portray Kurt Wallander’s sad farewell to his long career as a detective. Original story based on the character Wallander.
June 21, 2014
90 mins
Kvalster
“Mites”
Headwriter and Director
2005
A four-part mini-series created for SVT (Swedish National Television) about a housewife and stripper who hate each other but team up to open a cleaning service when the cash flow is low.