regissör

Härskartekniker

FullSizeRender
Tack Mathias Leclér, “Villfarelser” på Instagram för bilden!

Jag skulle skriva om Härskartekniker

Flera veckor sen

Men då blev det tyst

Vem är Jag att…

Varför ska Jag…

Det börjar tidigt,

Leendet när vi berättar om våra drömmar

Blicken när vi visar vår ilska

Det fortsätter på skolgården

Det är kuratorn som tycker jag överdriver

Det är läraren som tycker jag överreagerar

Det är läkaren som inte ser på mig

Det är föräldern som helt enkelt förklarar att min sanning inte är sann.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För manliga skådespelare tycker inte om att få order av kvinnor.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För jag förstår mig inte på skådespelare. Och går som en man.

Det är finansiären som fastnar med blicken mellan min navel och haka och konstaterar att jag var ju riktigt söt.

Det är producenten som beordrar mig att äta middag med ovan nämnda finansiär.

Det är mannen i publiken som säger att du är ju duktig för att vara så ung!

Det är arbetsledaren som låter samma tre män tala.

Om och om igen

Det är fotografen som inte hör vad jag säger.

Det är elektrikern som säger till fotografen det jag just har sagt.

Och låtsas att det var hans idé.

Det är skådespelaren som äter upp repetitionstiden med sina anekdoter.

Det är maskören som säger att hon är van vid att jobba med män. Som inte lägger sig i.

Det är regissören som vill rädda mig. “Du vet, kvinnor kan inte göra film ordentligt. Ni har för mycket annat att tänka på.”

Det är konsulenten som berättar för mig att mina kvinnliga karaktärer inte är “likeable”.

Det är författaren som avbryter mig varje gång jag ska berätta något.

Det är skådespelaren. Det är skådespelaren. Det är skådespelaren.

Det är projektledaren som säger till mig i förtroende att det inte finns några kvinnliga regissörer. Fast jag står precis framför honom.

Det är jag själv som just i det ögonblicket han säger det känner mig unik och utvald – jag är den enda! Jag måste vara fullständigt fantastisk!

Det är regiassistenten som talar om för mig det jag precis har sagt till honom. Varje dag.

Det är ljudteknikern som blir upprörd när jag inte är nöjd. Men då så. Då kan ju du göra mitt jobb, tycker han. Varsågod!

Det är producenten som säger att han inte tror jag är stark nog för att regissera.

Det är producenten som skrattande säger till de unga männen om mig som står bredvid “Ja hon är ju duktig, men jävligt jobbig!”

De unga männen. Tack gode Gud för de unga männen. De ser. De stannar upp och frågar “Skulle det där föreställa en komplimang?”

Det är jag själv.

Det är jag som säger åt mig dagligen att inte vara så känslig.

Det är jag som säger åt mig att jag inte kan.

Det är jag som blir tyst.

Makt. Power. Ett skrämmande ord

Jag ville skriva om Makt.  Det är svårt. Det är ett läskigt, nästan fult och skambelagt ord. Många vill inte låtsas om att de har makt.  “Nej, men det här gör vi ju alla tillsammans!” Men att vara regissör är att ha makt.

Att prata om makt; vad makt är och hur man får, behåller eller förlorar makt är något som jag har upplevt men inte verbaliserat. Nu är det dags. Jag fick skrivkramp för det är så svårt. Vi vill ju alla låtsas att det är så självklart. “Nej Gud, jag tycker inte det är något annorlunda att vara tjej och regissör!” Har jag själv sagt och trott på. Fast jag precis hade jobbat med en manlig fotograf som öppet stod en meter ifrån och snackade skit om mig med sina assistenter. Det var skit man fick ta tänkte jag väl och tryckte ner det långt borta. I skampåsen. Tänkte istället på alla som sa att Gud va roligt att jobba med en tjej! Tills jag började inse att vi alla upplever det där att vi ska skämmas lite grann. Kvinnor som tar för sig. Som rör sig utanför den givna zonen. .  som omförhandlar vad en kvinnas makt är.

Men bloggen heter ju  “En regissörs bekännelser. glamour! Intriger! Härskartekniker! och nu är det dags att komma till det sistnämnda. Och då måste vi tala om makt.

Jag går till Wikipedia för att se vad makt är. Looki, looki två vita medelålders män!

wikipedias bild av makt.
wikipedias bild av makt.

Enligt Wikipedia är  Makt är ett sociologiskt, teologiskt, organisationsteoriskt och filosofiskt begrepp som beskriver möjligheten att efter egen vilja fatta beslut som verkställs. Makt  förutsätter minst två parter: en part A som begär något, och en annan part B som uppfyller denna begäran.

Vad är makten en har som regissör? Det är rätten, och ansvaret, att vara den som definierar vad som ska berättas och hur det ska berättas, inom den ekonomiska ramen en har. Det är ansvaret att snabbt prioritera om när tid och omständigheter inte räcker till. Det är makten att behöva säga ja och nej till både människor och prestationer.

När människor samlas i en grupp förhandlas alltid en gruppordning fram, i det tysta, i det undermedvetna rollspel som vi alla ägnar oss åt. Hierarkin ser olika ut, beroende på om gruppen består av bara män, bara kvinnor eller en blandad grupp.  Män emellan  bestämmer rättt snabbt en lodrät hierarki och håller sig sen till den, medan kvinnor emellan vill ha en plattare organisation, utan en tydlig ledare. Vi är ju alla del av samhällsnormen som säger att mannen är ledaren.

Meni jobbar oftast i blandade grupper. Jag vill påstå att de allra flesta skulle säga att de inte har några problem att jobba under en kvinnlig ledare. För det är ingen som vill vara en neanderthalare och alla vill vara moderna människor som vill göra sitt bästa i sitt jobb. Men undermedvetet är det inte den ordningen som de flesta är vana vid. Det är utanför normen, både för män och för kvinnor att en kvinna leder. Det är faktiskt så ovanligt med kvinnliga regissörer attt jag fortfarande på varje inspelning fär höra av några: “Vad roligt! Jag har aldrig jobbat med en kvinnlig regissör förut! Och många kommer också säga hur kul det är att du som kvinna gör det här. Hur hen tycker det är skönt att jobba med kvinnor. Komplimanger är trevliga. Men redan här är du definierad utifrån ditt kön; inte utifrån din yrkesposition, som en man hade varit.

Det borde inte göra någon skillnad tänker en. Dom får väl definiera mig som dom vill. Men jag tror att när du först och främst är en kvinna och sedan regissör/professor/forskare/jurist/ whatever, är din position som ledare för din grupp aldrig helt självklar. Allt det du inte gör som en man skulle ha gjort kan bli en källa till oro. Allt det du gör som en kvinna inte brukar göra kan också leda til oro. Oro leder till ifrågasättande. Där kommer det vi kallar för härskartekniker in. Man kan också kalla det en konstant omförhandling av makten, som du måste vinna. Varje timme, varje dag.

Och här är kruxet – Jag kan inte leda som en man. Helt enkelt för att jag inte är en man. Jag har inte en mans sätt att tänka och är inte tillskriven en mans privilegier . Jag måste leda som den jag är. Med mina egna erfarenheter, med alla mina unika förmågor, mitt sätt att tänka och med min egen vision.  Men hur jag än gör det, så måste jag leda! För det är mitt jobb.

Nästa gång: Härskartekniker. Tills dess- låt mig höra dina tankar! jag blir superpeppad av era kommentarer, frågor, tankar!