Premiär och våldsamma män.

Jag läser en massa Hollywoodmanus. Om män och våld. Våld och män. Män som misslyckats. Män som misslyckats som fäder. Män som misslyckats på alla möjliga sätt. Dom dör alltid på slutet men då har de hunnit kompensera för allt de inte gett genom ett våldsamt crescendo där de offrar sitt blod för sin avkomma. Kvinnorna finns någonstans i bakgrunden. De har tagit hand om eller dött, det är inte så viktigt. Det är männen.

Please ignore me. I’m just a woman.

Jag är både plikttrogen och nyfiken. Kan aldrig bara läsa ett manus halvvägs. Måste veta hur det går. Man kan ju bli överraskad. Ibland händer det. För det mesta inte.

Men det börjar bli tröttsamt. Jag föreslår att man byter kön på ett par av karaktärerna? Stämningen blir nervös i rummet. Eller kanske mer förvirrad. Att ändra den alkoholiserade farfadern till en alkoholiserad farmor – hur skulle det se ut? Ja, jag vet inte, svarar jag. Som en alkoholiserad farmor ser ut, antar jag. Stämningen blir ännu mer förvirrad.

Men så glimmar det till. En karaktär av kött och blod. En historia där scenerna är skrivna ur nya perspektiv. Andra män som vill andra saker, och kvinnor som får vara subjekt i sina liv. Inte färdigt, kanske bara en sketch – men en vilja att berätta något nytt. Jag blir alldeles lycklig. Även om det bara är ett par scener som lyser. Agenten skrattar. Hon tycker jag är alldeles för snäll. Ett par bra scener räcker inte. Hon påminner mig om att jag ska ge tre år av mitt liv på det. Javisst ja…

Men nu kan jag inte läsa längre. Hela kroppen är som på nålar. Jag sover inte. Fungerar inte. För det är Sverigepremiär snart på min film. ”Walk with me” fick den heta när det snabbt skulle bestämmas svensk titel. 4 kopior får den gå upp i och jag tycker som alla regissörer tycker, att det är alldeles för lite! Alla borde ju gå se! Men det tycker inte distributören…

Jag ska bedömas igen. Plötsligt kan jag inte komma ihåg varför det var så kul att göra filmen. Går på spänn och väntar på slagen. De som säger att de inte bryr sig om recensioner ljuger eller är en annan typ av människa. Jag träffar en journalist. Hon ställer en massa intressanta och intelligenta frågor. Och säger att hon tycker om den kvinnliga karaktärens komplexitet. Jag blir alldeles lycklig! Hon ser! Vi pratar om svårigheten att beskriva en kvinna som både osympatisk och sympatisk. Om motståndet man möter inför det. Om producentens eviga tjat: ”Hon är väl söt?”. Som om det vore hennes existensberättigande.

Jag ligger vaken och funderar på yrken jag borde kunna omskola mig till. Florist. Equiterapeut. Försvarsadvokat. Nej, det är nog för sent. Inser tidigt på morgonkvisten att jag inte kan så mycket annat än att försöka berätta historier…

När du inte kan nåt annat!

 

På vift i New York

Min nya långfilm “De Standhaftige” eller “Walk with me” är äntligen klar.!!! Yeayyyyy! Eller – mitt jobb, alla kreativa beslut,  är klart – en massa tekniskt ska till nu. Tomhet. trötthet, glädje, rädsla i en skönjobbig mix. Jag åker på  minisemester till min älskling Dan som filmar en actionfilm i New York.

För en vecka sedan släppte New York Times en artikel: “The Women of Hollywood Speak Out”, med 60 starka kvinnor på omslaget.http://www.nytimes.com/2015/11/22/magazine/the-women-of-hollywood-speak-out.html?_r=0.  Det är både jäätte jääättedeprimerande läsning – och fantastiskt att vi äntligen vågar prata om det faktum att villkoren är så olika för män och kvinnor i denna bransch, både bakom och framför kameran. Självklart är villkoren lite olika därborta – men samtidigt inte. För normen är en man som regissör. Som en kvinna säger:

‘‘I think there’s a fear that females can only tell female stories, like if they’re given free rein, they’ll just write stories where everyone’s braiding each other’s hair and crying,’’ said Elbaum, 38. The soft-spoken Piven said: ‘‘I feel that there is something going on underneath all of this which is the idea that women aren’t quite as interesting as men. That men have heroic lives, do heroic things, are these kind of warriors in the world, and that women have a certain set of rooms that they have to operate in.’’

På planet över till New York ser min granne på “Jurassic World”  en $150 millioners film gjord av en ung man i baseballkeps som bara hade gjort en film förut (som artikeln nämner – när hände det en kvinna?). Min granne har hörlurar, jag tittar över axeln, stumt. Det är roligt. En man och en kvinna blir jagade av dinosaurier genom djungeln.  Mannen är klädd i för uppgiften mycket lämpliga kläder, typ safariutrustning, med gevär och kniv. Den stackars kvinnan är klädd i en vit kjoldräkt och höga klackar. Inga vapen. Såklart. Hon har ju en man. Dom springer mycket och slänger sig på marken. Han blir svettig och smutsig. Det blir inte hon konstigt nog. Han har mycket dialog och pekar än hit och dit och ibland skjuter han. Hon växlar mellan att se förvånad, rädd och förvirrad ut – typ nu vet jag inte hur jag ska se ut för min stackars karaktär vill ju ingenting alls – och sen springer hon efter mannen. Jag tänker på hennes fotblåsor. Sen somnar jag.

I New York skyndar jag míg ner till min älskling som jobbar sista långa dagen innan han får semester 4 dagar över Thanksgiving. Han är fotograf på “John Wick 2” där Keanu Reeves pangpangar sig genom livet.

Det är alltid lika konstigt att besöka andra människors filmer. En inspelning är som en levande organism där varje människa har en exakt  funktion och alla är medvetna om varandras bidrag till helheten.  Tidspressen är alltid på max. På ens egen inspelning är en akut medveten om var bollen ligger, var den svagaste länken är, vem som kommer få problem och vem som kommer lösa dem. Men, kommer en in utifrån på någon annans inspelning ser det alltid bara ut som en massa människor som hänger och gör ingenting och sen springer iväg lite. Jag smyger runt. Hälsar. Tar mig en kopp kaffe men det är inte lätt för det finns 10 olika sorters kaffe att välja på. Och 15 olika sorters frukt och fem varmrätter.  Och kaffet är lika äckligt som amerikanskt kaffe brukar vara och ja jag vet att ni undrar, Keanu Reeves är jättesnygg och jättetrevlig fast han har blod över hela ansiktet. Det är en rätt liten scen i sig men John Wick har en hund så jag hänger på hundtränaren som har tre likadana hundar som han byter mellan och jag blir hemligt lite nöjd när jag ser att hans hundar inte alls lyder hela tiden, då är det inte så illa med min lilla Simba, och  sen blir jag satt i fin stol med hörlurar och slår mig till ro; kommer sakta in i just den här inspelningens rytm, organism. Och blickar ut över ett hav av män. Vita män i baseballkepsar.

På besök i stora världen
På besök i stora världen

På natten blir vi  jättesjuka, Dan och jag. Inte vet jag hur det går till men vi vaknar båda med över 38 graders feber och influensa. I feberyra bläddrar jag planlöst genom alla kanalerna på TV-  en kvinna lagar mat till sin man som kommer hem snart på deras 25 års jubileum och lovar mig glatt att “He is really gonna love you for this”. En annan kvinna är 25 år och vill åka till en man i Autralien som är dubbelt så gammal och har fem barn. Hennes mamma tycker det är en jättebra idé. Sen hamnar jag i en underbar New York Times intervju med den fantastiska komikern Kathy Griffin. Det är massor om hennes karriär och hon är jätterolig och säger allt som ingen vågar och så kommer de in på att det finns så få kvinnliga komiker. som får stå på standup scenerna och ännu färre som får göra de stora grejerna.  Ja det finns Amy Schumer och Amy Poelher och Tina Fey – men sen? Vi har ju haft samma diskussion i Sverige. Och plötsligt orkar inte ens hon vara rolig utan bara säger “Its 2015. Why are we still having this conversation?”

Kathy Griffins